Andra rundan

Hääär har det varit dött. Jag hade heller inga planer på att blåsa liv i den här gamla bloggen, men så kommer skrivabstinensen ikapp mig och jag får ett sånt behov av å få ned livets händelser i ord. Det hade också känts lite orättvist om hela Elsas första tid var väl dokumenterad i text, men att det inte skulle finnas ett spår av nästa bebis. Ja, för det är där jag är nu. 33 veckor gravid och väntar på lillasyster. Helt ärligt är jag skittrött på den här stora magen. Men snart är väntan över (det är vad jag fortsätter att intala mig själv). Det är mycket som är annorlunda denna gången, förutom brist på ork, så finns det också brist på tid och fokus. Det har gått himla fort, samtidigt har de fysiska begränsningarna gjort att det har varit som ett evighetsmaraton. Men snart är hon här och då börjar ett nytt kapitel, igen. Som tvåbarnsmamma. Det låter himla fint ändå, tvåbarnsmamma. Det skrämmer mig faktiskt inte, utan det är ett äventyr jag verkligen ser fram emot. Att få ta emot detta lilla barn och välkommna henne som en del av vår familj. Elsas lillasyster - henne längtar jag efter.

En annan himla rolig sak med att gå in på den här dammiga gamla bloggen och bläddra tillbaka, är att se hur annorlunda denna tiden innan bebis var första gången. Då var kläder vikta månader i förväg, vagnen på plats och sängen bäddad. Den gången var jag himla gott förberedd med det materiella (men kanske inte lika gott med det mentala?) Nu är det bara få veckor kvar till lillasyster och jag har inte gjort något som helst. Elsas gamla bebiskläder ligger gott bortstuvade i källaren och allt annat är också nedpackat. Kanske är dags att sätta igång?

Publicerat i Graviditet
Kommentarer (0) Follow

Förlossningsberättelse

Jag tänkte att jag skulle skriva ned vår förlossningsberättelse. Det är något jag verkligen inte vill glömma och det känns därför fint att kunna skriva det här och samtidigt dela med mig av den till er!

Jag vaknade på natten till fredag den 24 oktober med molande förvärkar som kom och gick, men de kom ändå så pass tätt att jag valde att klocka dem. De varade inte längre än en halv minut och kom väldigt ojämnt. Jag kunde inte sova på natten utan gick upp och satte mig i soffan. Efter en timme eller så avtog dem och jag gick och la mig igen. På morgonen var de helt borta.

Fredagen spenderade jag på shopping för att lägga tankarna på annat. Jag tänkte att det var dumt att inbilla mig saker, men inne någonstans i huvudet tänkte jag ändå att detta kanske kunde vara starten på något. Jag och Kris hade bestämt att vi skulle gå ut och äta på fredagskvällen och ta ett biobesök efter det. Så vi möttes inne i stan och hade ett mysigt restaurangbesök. Från och till kom dessa förvärkar tillbaka och de var lite mer intensiva än vanligt, men eftersom jag haft mycket förvärkar tänkte jag inte så mycket på dessa. När vi kommit till bion gick jag på toa och upptäckte något som kunde vara en slempropp. Insåg dock att jag inte riktigt visste hur denna slempropp skulle se ut, trots att jag läst så mycket om just denna. Jag vågade liksom inte riktigt lita på att detta kunde vara starten av en närmande förlossning.

Hemma igen myste vi lite i soffan för att sedan cirka kvart i tolv gå och lägga oss. I samma sekund som min kropp träffade madrassen small det till inne i mig och det kom en fors av vatten – nu fanns det inga tvivel om att vattnet hade gått! Jag gick direkt upp och ringde in till förlossningen. Eftersom jag då inte hade några värkar avtalade vi en tid på morgonen dagen efter då vi skulle komma in på undersökning. Jag och Kris bestämde oss för att prova att gå och lägga oss igen för att få lite sömn, men väldigt fort kom värkarna igång. Vi klockade dem och de kom med ungefär sex minuters mellanrum (men inte helt regelbundet) och varade mellan 45 sekunder till en minut. I starten var smärtan moderat, men ökade i intensitet för varje värk.

En timme senare, vid ett, ringde vi in till förlossningen igen. De sa att vi skulle vänta hemma tills värkarna kom med fyra minuters mellanrum och varade i en minut. Cirka samtidigt som jag lagt på kom värkarna tätare och starkare. Jag upplevde dem som väldigt smärtfulla och klarade inte av andas mig igenom dem på det sätt jag lärt att man ska. Kristoffer prövade att hjälpa, men det gjorde alltför ont för att hans strykande och klappande skulle lugna eller lindra. Jag sa flera gånger att ”detta klarar jag inte” och tänkte att detta skulle bli en lång förlossning med dessa starka värkar. Mellan värkarna kunde jag i alla fall prata normalt och hämta ny kraft.

Vid halv två kom värkarna cirka var fjärde till tredje minut och varade en minut, så vi ringde in igen. När värkarna kom och jag var i telefon med förlossningen kunde jag inte prata, utan de tog helt över och det enda jag kunde fokusera på var den hemska smärtan! Vi avtalade med barnmorskan att vi skulle åka in. Eftersom detta var tre veckor innan beräknat datum hade vi inte packat färdigt väskorna och Kristoffer sprang runt, stressad som aldrig förr, och provade att hitta de saker vi behövde ta med oss. Jag drog på mig ytterkläderna och väntade på honom i hallen. Då kom en värk, en helt annan typ av värk. Den kom med ett sådant tryck nedåt i ryggen och baken att jag seriöst trodde jag skulle trycka ut ungen där i hallen! Jag tänkte att detta jag nu kände inte kunde vara annat än krystvärkar. DÅ kom paniken. Krystvärkar är ju de värkarna man får i utdrivningsfasen, alltså då man ska trycka ut barnet. Och där stod jag i hallen, hemma, utan barnmorska. Med otrolig stress och rädsla i kroppen för att detta skulle gå för fort, slängde vi oss ut i bilen med de grejer vi i kaoset kommit på att vi behövde. Såklart hade Kris då lyckats lämna kvar sin egen bag hemma, just den bagen som kameran och mobilladdaren låg i. När vi väl kommit ut i bilen och påbörjade körningen mot sjukhuset närmade sig klockan halv tre. I bilen kom krystvärk efter krystvärk och mellan dessa tänkte jag på hur vår bebis skulle kunna komma ut om jag inte nu fick av mig trosor och byxor. I en värk kände jag hur jag liksom öppnades upp därnere och då var jag säker på att huvudet kom ut, tror till och med att jag tog ned handen och kände efter om huvudet var påväg ut. Kristoffer var ju såklart oerhört stressad och gasade på i 140 km/h. Jag låtsades att jag var lite lugnare än honom (vilket jag självklart inte var) och bad honom att sakta ned.

När vi kom fram till sjukhuset bestämde vi oss för att köra till akutmottagningen, men såklart körde vi lite fel först. Väl inne på akutmottagningen blev jag stående i gången för att ta en krystvärk, medan Kris fick en sköterska att visa oss upp till förlossningsavdelningen. Vilken nedrans lättnad att komma dit! Äntligen kunde vi båda andas ut lite och lugna oss. Det blev ingen bebis i bilen! Barnmorskan visade oss in till ett rum där jag blev undersökt och fick veta att jag var helt öppen och huvudet var på väg ut. Jag frågade om smärtlindring och det var det såklart försent för, inte ens lustgas skulle hjälpa mig nu. Då undrade jag om jag kunde lägga mig i badet (vet inte riktigt varför jag ville göra alla dessa grejer, men jag blev väldigt nervös för smärtan att trycka ut henne, men jag kände mig inte helt redo för en helt naturlig födsel efter all dramatik). Det stod då helt klart att denna unge skulle tryckas ut med en gång, utan smärtlindring, på den sängen jag låg. Eftersom jag inte ville ligga ned när jag krysta ut henne, fick jag istället stå på knä över en stor, uppblåst badankaliknande sak som jag hängde på med huvud och armar. Att få krysta under kontrollerade former var skönt och jag kände mig trygg nu när vi fick hjälp av barnmorskan. Att få trycka ut henne gjorde inte så ont som jag hade trott eftersom varje press ledde närmare till att få ut henne. Den enda krystningen som var riktigt jobbig var när huvudet faktiskt var påväg ut och barnmorskan bad mig att sluta trycka och andas igenom en halv värk. Då kände jag hur huvudet satt i öppningen och instinkten var att fortsätta trycka. Väntan på nästa värk kändes jättelång, men när den kom tryckte jag ut hela henne. Jag vet inte hur många gånger jag krystade, men klockan 03.00 lördagen den 25 oktober var vår lilla dotter hos oss. Från det att vattnet gick tills att hon var ute hade det då gått tre timmar och en kvart, varav en halvtimme spenderades inne på förlossningen.

 Vår lilla Elsa Birgitta Madelen, kom som en raket och flög rakt in i våra hjärtan ❤️
Publicerat i Barn / Bebis / Familj / Graviditet
Kommentarer (8) Follow

Push Present

Jag har väldigt länge trånat efter ett par Acne Pistols och i helgen var det precis det jag fick av min underbara kille! Under hela min graviditet har jag nämligen, speciellt under mina tröttare graviddagar, hintat till Kris att jag banne mig förtjänar en så kallad Push Present (Wikipedia här) när ungen kommit ut. Det har varit lite av en motivationsfaktor för mig att veta att man får en fin premie i slutet. Jag vet, jag vet, det är bebisen som är premien, men alltså något som gör att man känner sig lite extra najs och fräsh efter nio månader med trötthet, illamående, andfåddhet och svettningar. Eftersom min man inte visar utåt om tjat biter på honom eller inte, på det sättet att man aldrig får någon typ av respons av honom när man tjatar, så blev jag faktiskt lite överraskad över att han fått med sig att jag önskade mig de skorna och att han hade gått och köpt dem åt mig!
Jag är så så så glad för dessa älsklingar och längtar till våren kommer och de blir lite mer passande att gå runt i ute. Och vem har världens bästa kille? Svar: JAG!