Veras födsel

Nu har det gått lite över tre veckor sedan Vera föddes och jag vill skriva det ned så att inget av upplevelsen försvinner i glömska.
 
Elsas födsel var ju i högsta grad ganska dramatisk (den går  att läsa om här) och därför var jag väldigt nervös inför Veras ankomst att upplevelsen skulle vara precis lik, eller ännu värre, att vi denna gång inte ens skulle hinna in till sjukhuset. Men det blev en helt annan, mycket tryggare och lugnare upplevelse denna gång!
 
Jag vaknade klockan halv två på natten av vad jag tänkte var att jag kissar på mig. Det rinner vätska, och jag trycker till (och det är först då jag faktiskt vaknar) och det kommer mer. Botten av värdighet, tänker jag. De sista veckorna hade varit jättejobbiga fysiskt, och nu är jag så nede i botten att jag kissar på mig! Men nej, när jag går upp ur sängen fortsätter det att rinna så jag förstår ganska fort att detta är vattnet och inget annat. Jag säger till Kristoffer påväg till toaletten att vattnet gått och han kommer in till badrummet. Han frågar om jag känner värkar och när jag säger nej säger han att vi kanske bara ska vänta. Jag ger han nog en ganska misstroende blick, kommer han inte ihåg hur det gick förra gången? Ganska snabbt köpte han att det är bättre att vara effektiva och komma oss in till sjukhuset istället för att gå hemma och vänta på värkar. Jag ringer in til förlossningen och säger att vattnet har gått men att jag inte hade värkar och bad dem samtidigt att titta på min journal från förra gången. När de sett den sa de att vi kunde komma in med en gång. Vi ringde farmor som kom, sedan åkte vi in till förlossningen. 
 
När vi kom in klockan 03.00 blev vi visade till ett rum. Rummet var kalt och det fanns inte ens en stol till Kristoffer att sitta i, bara en obäddad säng och en pall, samt lite hjälpmedel, typ en pilatesboll och en slags rullator man kunde hänga och andas på (har säkert ett bättre namn, men har ingen aning om vad det är). Jag blev lite besviken, för förra gången födde jag på B-avdelningen där de som födde helt naturligt fick föda. Där var rummet inrett mer som ett hotellrum och var verkligen mysigt. Tyvärr hade de stängt den avdelningen, så jag var tvungen att föda bland massa slangar och lysande knappar. Jag var helt säker även denna gång på att jag ville föda naturligt, så B-avdelningen hade passat mig bättre. Så tydligt att resurser inte läggs på förlossningsvården, inte heller här i Norge även om situationen är bättre här än i sverige.
 
Vi hälsade på jordmor som förhörde sig om hur jag mådde. Jag hade inga riktiga värkar, bara mensvärkliknande smärta som kom och gick. Jag hade inget blod i vattnet som rann, vilket hade varit en indikator på att förloppet hade kommit en bit. Undersköterskan antydde att vi kanske skulle åka hem igen, men då sa Kristoffer tydligt nej. Jag kände mig ju himla dum som satt där och tog upp plats när ingenting hände, och fantiserade att detta kanske skulle ta tiotals timmar. Jag hade ju verkligen inte ont! Vi satt där, på den där kala hårda sängen och pallen, i några timmar. Sedan, efter ca 3 timmar, började jag känna lite intensivare värkar, men de var inte alls regelbundna. Då var det äntligen dags för jordmor att undersöka mig. Jag var väldigt glad över att jag faktiskt fick vara med om en undersökning, inget sånt hann vi med förra gången. När hon sa att jag var tre centimeter öppen och att bebisen huvud fortfarande var högt upp i bäckenet tappade jag modet. Hur kunde denna förlossning vara så trög när Elsas var så extremt effektiv? Men värkarna var i alla fall tilltagande och den värsta värken var den som kom samtidigt som hon undersökte mig, när jag låg ned på sängen. Det var den enda värken jag tog liggande. Jag kunde inte tänka mig något värre än att ligga ned när de där jädrans värkarna kom. Trycket nedöver och inte låta gravidationen göra sitt. Jag satt resten av värkarbetet på sängkanten med fötterna i golvet, medan Kristoffer hjälplöst prövade att försiktigt massera den nedre delen av min mage. Samtidigt som jag ville att hans hand skulle vara där, fick han inte trycka för hårt eller för mjukt. Jag ville att han skulle göra precis så som jag behövde, men jag visste heller inte vad jag ville. Stackarn, måste vara sjukt svårt att vara den mannen som bara står på sidan. Det kändes ändå bra att han denna gång fick vara med och hjälpa, att vi kunde göra det ihop på något vis. 
 
Efter att hon undersökte mig kom värkarna tätt, tätt, tätt. Det var som de aldrig slutade, ingen pause emellan. Det gjorde dödsont! Samtidigt gick de där djävulsvärkarna fort över till att bli konkreta krystvärkar. Det var nog då min urkvinna kom fram i mig. Det där konkreta trycket gör ju att man inte kan göra annat än att jobba ut bebisen. Jordmor och undersköterskan verkade få lite chock när de märkte att jag var redo att krysta. Också denna gång hann inte jordmor nummer två in, utan undersköterskan fick istället hjälpa till att få ut Vera. 50 minuter efter att undersökningen gjordes, var hon ute, klockan 07.02 på morgonen. Jag födde henne stående på knäna, precis som med Elsa, och fick snabbt upp henne på bröstet. Hon hade blivit  påverkad av den snabba förlossningen så hennes ansikte var svullet och blåslaget. Jag såg ingen likhet där mellan henne och Elsa, därför kände jag inte igen henne. Samtidigt skulle moderkakan ut och det gjorde helt otroligt ont! Direkt efter fortsatte det med eftervärkar och min kropp skakade som i chock. Jag hann inte ta in att bebisen nu var ute, utan hade fullt upp med min smärta. Det tog säkert 10-15 minuter innan jag lugnade ned mig och faktiskt fick fokusera på vår lilla bebis som hade anlänt. Eftervärkarna fortsatte, men jag fick smärtlindring som hjälpte.
 
Vera tog bröstet med en gång och det var en stor lättnad för mig. Vi blev flyttade in till ett nytt rum där vi fick återhämta oss lite. 
 
Hennes ansikte hade blåmärken en god vecka efter att hon föddes, men efter några få dagar var i alla fall svullnaden borta. Hon såg verkligen ut som en boxare när hon föddes, men ju längre tid som gick, desto mer lik "vårt barn" blev hon. Och känslorna och kärleken för henne växte snabbt fram. Nu, tre veckor senare, är hon ju så självklar. Hon är vår - lilla, fina, Vera. 
 
 
Publicerat i Bebis / Graviditet
Kommentarer (0) Follow

Andra rundan

Hääär har det varit dött. Jag hade heller inga planer på att blåsa liv i den här gamla bloggen, men så kommer skrivabstinensen ikapp mig och jag får ett sånt behov av å få ned livets händelser i ord. Det hade också känts lite orättvist om hela Elsas första tid var väl dokumenterad i text, men att det inte skulle finnas ett spår av nästa bebis. Ja, för det är där jag är nu. 33 veckor gravid och väntar på lillasyster. Helt ärligt är jag skittrött på den här stora magen. Men snart är väntan över (det är vad jag fortsätter att intala mig själv). Det är mycket som är annorlunda denna gången, förutom brist på ork, så finns det också brist på tid och fokus. Det har gått himla fort, samtidigt har de fysiska begränsningarna gjort att det har varit som ett evighetsmaraton. Men snart är hon här och då börjar ett nytt kapitel, igen. Som tvåbarnsmamma. Det låter himla fint ändå, tvåbarnsmamma. Det skrämmer mig faktiskt inte, utan det är ett äventyr jag verkligen ser fram emot. Att få ta emot detta lilla barn och välkommna henne som en del av vår familj. Elsas lillasyster - henne längtar jag efter.

En annan himla rolig sak med att gå in på den här dammiga gamla bloggen och bläddra tillbaka, är att se hur annorlunda denna tiden innan bebis var första gången. Då var kläder vikta månader i förväg, vagnen på plats och sängen bäddad. Den gången var jag himla gott förberedd med det materiella (men kanske inte lika gott med det mentala?) Nu är det bara få veckor kvar till lillasyster och jag har inte gjort något som helst. Elsas gamla bebiskläder ligger gott bortstuvade i källaren och allt annat är också nedpackat. Kanske är dags att sätta igång?

Publicerat i Graviditet
Kommentarer (0) Follow

Förlossningsberättelse

Jag tänkte att jag skulle skriva ned vår förlossningsberättelse. Det är något jag verkligen inte vill glömma och det känns därför fint att kunna skriva det här och samtidigt dela med mig av den till er!

Jag vaknade på natten till fredag den 24 oktober med molande förvärkar som kom och gick, men de kom ändå så pass tätt att jag valde att klocka dem. De varade inte längre än en halv minut och kom väldigt ojämnt. Jag kunde inte sova på natten utan gick upp och satte mig i soffan. Efter en timme eller så avtog dem och jag gick och la mig igen. På morgonen var de helt borta.

Fredagen spenderade jag på shopping för att lägga tankarna på annat. Jag tänkte att det var dumt att inbilla mig saker, men inne någonstans i huvudet tänkte jag ändå att detta kanske kunde vara starten på något. Jag och Kris hade bestämt att vi skulle gå ut och äta på fredagskvällen och ta ett biobesök efter det. Så vi möttes inne i stan och hade ett mysigt restaurangbesök. Från och till kom dessa förvärkar tillbaka och de var lite mer intensiva än vanligt, men eftersom jag haft mycket förvärkar tänkte jag inte så mycket på dessa. När vi kommit till bion gick jag på toa och upptäckte något som kunde vara en slempropp. Insåg dock att jag inte riktigt visste hur denna slempropp skulle se ut, trots att jag läst så mycket om just denna. Jag vågade liksom inte riktigt lita på att detta kunde vara starten av en närmande förlossning.

Hemma igen myste vi lite i soffan för att sedan cirka kvart i tolv gå och lägga oss. I samma sekund som min kropp träffade madrassen small det till inne i mig och det kom en fors av vatten – nu fanns det inga tvivel om att vattnet hade gått! Jag gick direkt upp och ringde in till förlossningen. Eftersom jag då inte hade några värkar avtalade vi en tid på morgonen dagen efter då vi skulle komma in på undersökning. Jag och Kris bestämde oss för att prova att gå och lägga oss igen för att få lite sömn, men väldigt fort kom värkarna igång. Vi klockade dem och de kom med ungefär sex minuters mellanrum (men inte helt regelbundet) och varade mellan 45 sekunder till en minut. I starten var smärtan moderat, men ökade i intensitet för varje värk.

En timme senare, vid ett, ringde vi in till förlossningen igen. De sa att vi skulle vänta hemma tills värkarna kom med fyra minuters mellanrum och varade i en minut. Cirka samtidigt som jag lagt på kom värkarna tätare och starkare. Jag upplevde dem som väldigt smärtfulla och klarade inte av andas mig igenom dem på det sätt jag lärt att man ska. Kristoffer prövade att hjälpa, men det gjorde alltför ont för att hans strykande och klappande skulle lugna eller lindra. Jag sa flera gånger att ”detta klarar jag inte” och tänkte att detta skulle bli en lång förlossning med dessa starka värkar. Mellan värkarna kunde jag i alla fall prata normalt och hämta ny kraft.

Vid halv två kom värkarna cirka var fjärde till tredje minut och varade en minut, så vi ringde in igen. När värkarna kom och jag var i telefon med förlossningen kunde jag inte prata, utan de tog helt över och det enda jag kunde fokusera på var den hemska smärtan! Vi avtalade med barnmorskan att vi skulle åka in. Eftersom detta var tre veckor innan beräknat datum hade vi inte packat färdigt väskorna och Kristoffer sprang runt, stressad som aldrig förr, och provade att hitta de saker vi behövde ta med oss. Jag drog på mig ytterkläderna och väntade på honom i hallen. Då kom en värk, en helt annan typ av värk. Den kom med ett sådant tryck nedåt i ryggen och baken att jag seriöst trodde jag skulle trycka ut ungen där i hallen! Jag tänkte att detta jag nu kände inte kunde vara annat än krystvärkar. DÅ kom paniken. Krystvärkar är ju de värkarna man får i utdrivningsfasen, alltså då man ska trycka ut barnet. Och där stod jag i hallen, hemma, utan barnmorska. Med otrolig stress och rädsla i kroppen för att detta skulle gå för fort, slängde vi oss ut i bilen med de grejer vi i kaoset kommit på att vi behövde. Såklart hade Kris då lyckats lämna kvar sin egen bag hemma, just den bagen som kameran och mobilladdaren låg i. När vi väl kommit ut i bilen och påbörjade körningen mot sjukhuset närmade sig klockan halv tre. I bilen kom krystvärk efter krystvärk och mellan dessa tänkte jag på hur vår bebis skulle kunna komma ut om jag inte nu fick av mig trosor och byxor. I en värk kände jag hur jag liksom öppnades upp därnere och då var jag säker på att huvudet kom ut, tror till och med att jag tog ned handen och kände efter om huvudet var påväg ut. Kristoffer var ju såklart oerhört stressad och gasade på i 140 km/h. Jag låtsades att jag var lite lugnare än honom (vilket jag självklart inte var) och bad honom att sakta ned.

När vi kom fram till sjukhuset bestämde vi oss för att köra till akutmottagningen, men såklart körde vi lite fel först. Väl inne på akutmottagningen blev jag stående i gången för att ta en krystvärk, medan Kris fick en sköterska att visa oss upp till förlossningsavdelningen. Vilken nedrans lättnad att komma dit! Äntligen kunde vi båda andas ut lite och lugna oss. Det blev ingen bebis i bilen! Barnmorskan visade oss in till ett rum där jag blev undersökt och fick veta att jag var helt öppen och huvudet var på väg ut. Jag frågade om smärtlindring och det var det såklart försent för, inte ens lustgas skulle hjälpa mig nu. Då undrade jag om jag kunde lägga mig i badet (vet inte riktigt varför jag ville göra alla dessa grejer, men jag blev väldigt nervös för smärtan att trycka ut henne, men jag kände mig inte helt redo för en helt naturlig födsel efter all dramatik). Det stod då helt klart att denna unge skulle tryckas ut med en gång, utan smärtlindring, på den sängen jag låg. Eftersom jag inte ville ligga ned när jag krysta ut henne, fick jag istället stå på knä över en stor, uppblåst badankaliknande sak som jag hängde på med huvud och armar. Att få krysta under kontrollerade former var skönt och jag kände mig trygg nu när vi fick hjälp av barnmorskan. Att få trycka ut henne gjorde inte så ont som jag hade trott eftersom varje press ledde närmare till att få ut henne. Den enda krystningen som var riktigt jobbig var när huvudet faktiskt var påväg ut och barnmorskan bad mig att sluta trycka och andas igenom en halv värk. Då kände jag hur huvudet satt i öppningen och instinkten var att fortsätta trycka. Väntan på nästa värk kändes jättelång, men när den kom tryckte jag ut hela henne. Jag vet inte hur många gånger jag krystade, men klockan 03.00 lördagen den 25 oktober var vår lilla dotter hos oss. Från det att vattnet gick tills att hon var ute hade det då gått tre timmar och en kvart, varav en halvtimme spenderades inne på förlossningen.

 Vår lilla Elsa Birgitta Madelen, kom som en raket och flög rakt in i våra hjärtan ❤️
Publicerat i Barn / Bebis / Familj / Graviditet
Kommentarer (8) Follow