Veras födsel

Nu har det gått lite över tre veckor sedan Vera föddes och jag vill skriva det ned så att inget av upplevelsen försvinner i glömska.
 
Elsas födsel var ju i högsta grad ganska dramatisk (den går  att läsa om här) och därför var jag väldigt nervös inför Veras ankomst att upplevelsen skulle vara precis lik, eller ännu värre, att vi denna gång inte ens skulle hinna in till sjukhuset. Men det blev en helt annan, mycket tryggare och lugnare upplevelse denna gång!
 
Jag vaknade klockan halv två på natten av vad jag tänkte var att jag kissar på mig. Det rinner vätska, och jag trycker till (och det är först då jag faktiskt vaknar) och det kommer mer. Botten av värdighet, tänker jag. De sista veckorna hade varit jättejobbiga fysiskt, och nu är jag så nede i botten att jag kissar på mig! Men nej, när jag går upp ur sängen fortsätter det att rinna så jag förstår ganska fort att detta är vattnet och inget annat. Jag säger till Kristoffer påväg till toaletten att vattnet gått och han kommer in till badrummet. Han frågar om jag känner värkar och när jag säger nej säger han att vi kanske bara ska vänta. Jag ger han nog en ganska misstroende blick, kommer han inte ihåg hur det gick förra gången? Ganska snabbt köpte han att det är bättre att vara effektiva och komma oss in till sjukhuset istället för att gå hemma och vänta på värkar. Jag ringer in til förlossningen och säger att vattnet har gått men att jag inte hade värkar och bad dem samtidigt att titta på min journal från förra gången. När de sett den sa de att vi kunde komma in med en gång. Vi ringde farmor som kom, sedan åkte vi in till förlossningen. 
 
När vi kom in klockan 03.00 blev vi visade till ett rum. Rummet var kalt och det fanns inte ens en stol till Kristoffer att sitta i, bara en obäddad säng och en pall, samt lite hjälpmedel, typ en pilatesboll och en slags rullator man kunde hänga och andas på (har säkert ett bättre namn, men har ingen aning om vad det är). Jag blev lite besviken, för förra gången födde jag på B-avdelningen där de som födde helt naturligt fick föda. Där var rummet inrett mer som ett hotellrum och var verkligen mysigt. Tyvärr hade de stängt den avdelningen, så jag var tvungen att föda bland massa slangar och lysande knappar. Jag var helt säker även denna gång på att jag ville föda naturligt, så B-avdelningen hade passat mig bättre. Så tydligt att resurser inte läggs på förlossningsvården, inte heller här i Norge även om situationen är bättre här än i sverige.
 
Vi hälsade på jordmor som förhörde sig om hur jag mådde. Jag hade inga riktiga värkar, bara mensvärkliknande smärta som kom och gick. Jag hade inget blod i vattnet som rann, vilket hade varit en indikator på att förloppet hade kommit en bit. Undersköterskan antydde att vi kanske skulle åka hem igen, men då sa Kristoffer tydligt nej. Jag kände mig ju himla dum som satt där och tog upp plats när ingenting hände, och fantiserade att detta kanske skulle ta tiotals timmar. Jag hade ju verkligen inte ont! Vi satt där, på den där kala hårda sängen och pallen, i några timmar. Sedan, efter ca 3 timmar, började jag känna lite intensivare värkar, men de var inte alls regelbundna. Då var det äntligen dags för jordmor att undersöka mig. Jag var väldigt glad över att jag faktiskt fick vara med om en undersökning, inget sånt hann vi med förra gången. När hon sa att jag var tre centimeter öppen och att bebisen huvud fortfarande var högt upp i bäckenet tappade jag modet. Hur kunde denna förlossning vara så trög när Elsas var så extremt effektiv? Men värkarna var i alla fall tilltagande och den värsta värken var den som kom samtidigt som hon undersökte mig, när jag låg ned på sängen. Det var den enda värken jag tog liggande. Jag kunde inte tänka mig något värre än att ligga ned när de där jädrans värkarna kom. Trycket nedöver och inte låta gravidationen göra sitt. Jag satt resten av värkarbetet på sängkanten med fötterna i golvet, medan Kristoffer hjälplöst prövade att försiktigt massera den nedre delen av min mage. Samtidigt som jag ville att hans hand skulle vara där, fick han inte trycka för hårt eller för mjukt. Jag ville att han skulle göra precis så som jag behövde, men jag visste heller inte vad jag ville. Stackarn, måste vara sjukt svårt att vara den mannen som bara står på sidan. Det kändes ändå bra att han denna gång fick vara med och hjälpa, att vi kunde göra det ihop på något vis. 
 
Efter att hon undersökte mig kom värkarna tätt, tätt, tätt. Det var som de aldrig slutade, ingen pause emellan. Det gjorde dödsont! Samtidigt gick de där djävulsvärkarna fort över till att bli konkreta krystvärkar. Det var nog då min urkvinna kom fram i mig. Det där konkreta trycket gör ju att man inte kan göra annat än att jobba ut bebisen. Jordmor och undersköterskan verkade få lite chock när de märkte att jag var redo att krysta. Också denna gång hann inte jordmor nummer två in, utan undersköterskan fick istället hjälpa till att få ut Vera. 50 minuter efter att undersökningen gjordes, var hon ute, klockan 07.02 på morgonen. Jag födde henne stående på knäna, precis som med Elsa, och fick snabbt upp henne på bröstet. Hon hade blivit  påverkad av den snabba förlossningen så hennes ansikte var svullet och blåslaget. Jag såg ingen likhet där mellan henne och Elsa, därför kände jag inte igen henne. Samtidigt skulle moderkakan ut och det gjorde helt otroligt ont! Direkt efter fortsatte det med eftervärkar och min kropp skakade som i chock. Jag hann inte ta in att bebisen nu var ute, utan hade fullt upp med min smärta. Det tog säkert 10-15 minuter innan jag lugnade ned mig och faktiskt fick fokusera på vår lilla bebis som hade anlänt. Eftervärkarna fortsatte, men jag fick smärtlindring som hjälpte.
 
Vera tog bröstet med en gång och det var en stor lättnad för mig. Vi blev flyttade in till ett nytt rum där vi fick återhämta oss lite. 
 
Hennes ansikte hade blåmärken en god vecka efter att hon föddes, men efter några få dagar var i alla fall svullnaden borta. Hon såg verkligen ut som en boxare när hon föddes, men ju längre tid som gick, desto mer lik "vårt barn" blev hon. Och känslorna och kärleken för henne växte snabbt fram. Nu, tre veckor senare, är hon ju så självklar. Hon är vår - lilla, fina, Vera.