Johanna

 

Igår bestämde jag mig! För att nu fick det vara nog av sömnlösa nätter på grund av bäbo som inte kan komma till ro utan tutte i munnen. Jag hade blivit väldigt peppad kvällen innan under middagen med en väninna som berättade om deras övergång till eget rum och slopning av nattamning. Så jag var beslutsam igår att nu skulle avvänjingen börjas och vi skulle inte ge efter för gråt. Men jag var också bestämd på att Elsa inte skulle ligga och skrika i ensamhet, utan jag ville sitta där bredvid henne när hon var ledsen och trösta, men ändå inte ge vika. 

 

Sagt och gjort, planen genomfördes. Mitt barn har aldrig någonsin gråtit på det vis som hon grät på igår. Och jag grät. Nej fy det var verkligen jobbigt och när man är mitt i det känns det så onödigt att göra så mot henne, då känner jag att hon kan få ligga bredvid mig tills hon blir tretton om hon vill. Men det är ju inte hennes bästa, att aldrig kunna somna på egen hand. Det är viktigt att hon kan finna sin egen ro, tänker jag. Från klockan åtta till nio var det total gallskrikning som gällde. Sedan vaknade hon igen vid halv tio (hon vaknar alltid upp en gång snabbt efter insomning) och då tog det en halvtimme att få henne och somna om. Sedan vaknade hon vid ett och då ammade jag henne. Jag tänker inte sluta nattamma helt med en gång, men en amning per natt känns bättre än varje timme som det har varit hittills på nätterna. Vid tre och fem blev det uppvaknande, men hon somnade om av att jag la en hand på henne och pratade stilla. Klockan halv nio väckte jag henne för morgonen! Natten var verkligen smärtfri, inga stora gråtattacker och inte svårt för att somna om i egen säng. 

 

Så ikväll kör vi samma sak igen. Så får vi se hur många kvällar det tar innan hon har vant sig.