Att få vara hemma.

Stockholm är hemma för mig. Det spelar ingen roll hur fantastiskt jag tycker Oslo är, och hur många kärlekar jag har här, för kärleken till dem jag har där kommer alltid vara de första och kanske därför de största. Det finns inget som är lika självklart för mig som de band jag har därborta - de är mina klippor, min bas. 
 
Första dagen fick vi följa med Caroline hem. Jag fick också mysa med min gamla granne över lite kaffe och för en gångs skull hade vi god tid till att umgås länge bara vi två (numera tre ju!) och det uppskattade jag verkkligen. 
 
 
På tisdagen fyllde Alma två år - stora tjejen! - och vi firade henne med middag med efterföljande tårta. Alma var inte helt okej med att dela med sig av sin mamma till bebisen, men det kan man ju förstå.
 
 
 
 
På onsdagen tog jag båten in till Nybrokajen för att möta tjejerna på lunch. Äntligen fick Viktoria också möta Elsa. Stockholm var vackert upplyst med juleljus, i kontrast till det dimmiga vädret.
 
Mamma som var så lycklig över att äntligen få träffa sitt barnbarn. Vi bodde så himla bra hos dem i deras nya, fina lägenhet. Det var så tråkigt att lämna, men vi återkommer redan om en månad för nyårsfirande. 
 
Dagarna gick så fort och man hinner aldrig med allt man vill. Jag och Elsa var ändå väldigt redo att komma hem till Kris och få vara en familj igen. Två världar som aldrig går ihop. Men jag ska inte klaga, jag är ju så lyckligt lottad som har alla dessa fantastiska människor i mitt liv, i Oslo och i Stockholm. 
Publicerat i Familj
#1 / / Katharina:

Åh, man kan riktigt känna doften på den lilla genom bilderna!

Svar: Hehe ja gott doftar hon allt :-)
Johanna