En helg i Stockholm

Igår kom jag hem från en förlängd helg i Stockholm. Det var där jag såg vårsolen för första gången. Det passade verkligen in, efterlängtad vårsol och samtidigt efterlängtade människor. Det blev precis som jag önskade. Närhet och lugn. Jag sov mestadels av tiden hos Ida-Linn. Det är så skönt att bara vara där, så lugnt. Tyvärr var stackarns lilla Alma sjuk i jättehög feber och vad som visade sig vara lunginflamation. Men hon var ändå mycket mer närhetssökande till mig än vad hon någonsin varit hittills. Det betyder nog att hon börjar bli stor den lilla mysungen. Ser fram emot alla kommande åren med henne och att bygga en fin moster-systerdotter relation. Jag har ju en så himla bra förebild att ta efter där, i och med att min egen faster bodde långt borta, men som ändå är en av mina största influenser i min barndom. Jag går in i uppdraget att bli världens bästa moster med stort allvar, vore så synd att ödsla den möjligheten på att vara lat och oengagerad. Det är ju egentligen det alla relationer handlar om, att engagera sig och ta alla möjligheter att finnas där på alla tänkbara vis. Ur den synpunkten är det ju rätt så positivt att barn får egna telefoner när de är unga. Kanske får se det som min uppgift att ge Alma en egen telefon i tvåårspresent. Hon älskar dem ju (min Iphone charmade henne bra mycket bättre än vad jag lyckades göra), men jag kan tänka mig att hennes mamma och pappa tycker det är en rätt så kass sak att ge en tvååring...
Lilla sjuklings-Alma. Jag har aldrig sett någon sötare!
 
På söndagen hade jag en heldag med mina fina kusintjejer. Det blir alltid så nostalgiskt samtidigt som vi ser in i framtiden tillsammans. Vi har alla varit med om stora saker i det sista och det är som att allt man varit med om landar när vi möts. Man får liksom nysta ut sitt liv och det får mycket mer mening när det nystas tillsammans med dem. Vi avslutade kvällen med att gå på Gavin DeGraw-koncert. Om sanningen ska fram så hann vi bara med de sista 30 minutrarna typ. Men det spelade ingen som helst roll, för vi hade ju mycket tid med varandra, något som är viktigast av allt. Det är en konstig grej att vi växt upp alla tre nu. Kolan har flyttat till London och jag här all settled down här i Oslo. När vi var små skulle vi alla tre ha varsitt hus på rad. Så blev det inte riktigt, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer få hit mina tjejer på heltid. Men ändå, så är fysiskt avstånd bara en grej som gör det lite bökigare att träffas. Det ändrar liksom inte banden, eller kärleken för den delen. De är alltid mina närmsta, oavsett hur långt borta de är. Och det är bara ren lycka när vi väl ses. Mina fina tjejer <3.
Njuter i solen tillsammans. 
 
Bra helg i Stockholm helt enkelt. Nästa gång vi åker hem blir i Påsk. Då hoppas jag på ändå mer familjekos och häng!