Keep on keepin' on!

Ångest har jag alltid haft, i många olika varianter. Men en av de värsta är nog ändå prestationsångesten. Den är liksom det som finns kvar efter att tonårstiden gick över och hormonerna la sig, det som är kvar efter många typer av inre paniker som tagit form av utbrott. Jag har många starka minnen av när jag var liten och skulle ha prov i skolan, hur jag kände att kontrollen var helt ur mina händer och jag var rädd för att inte vara duktig nog. Och hur pappa skulle hjälpa mig med läxorna och det bara slutade i ett tonårsaktigt psykbryt på allt. Men att ilska, skrik och tårar inte hjälper mot skolångest. Det enda som egentligen hjälper är ju att ta tag i, att få gjort. Att göra sitt allra bästa utifrån sin egen förmåga och sen att lära och gå vidare. Jag har väl insett det nu och får på det sättet lite mer kontroll över ångesten. Jag har också insett att jag inte kan göra mer än vad jag förmår mig till och jag är inte längre villig att lägga ner mitt liv för perfekta betyg. Min familj och Jag är viktigare än det. Samtidigt är jag så otroligt duktig på procrastination (som inte har någon bra svensk översättning) och att effektivt använda min tid till det den ska användas till har jag fortfarande inte lärt mig att göra. 
 
 
Just nu räknar jag nästan dagarna till nästa hembesök. Om två veckor blir det en långhelg i Stockholm och jag ska suga i mig kärlek från alla mina älskade. Det är verkligen något jag lever på, mina inplanerade hembesök. Att få se allt nytt lillskutten har lärt sig, hon som inte ens är så liten längre. Att få andas in hennes bebislukt (men nu kanske hon luktar ettåring?), höra hennes ordlösa prat och känns på hennes mjuka hår som bara blir längre och längre. Och att få vara med hennes fina mamma som är yngre än mig men mycket äldre på så många sätt. Att träffa pappa och bolla tankar och känslor en hel kväll med någon som är så klok och som får mig att känna att jag alltid har hjälp och stöd att hämta precis när som helst, så jag aldrig behöver känna mig ensam i mina funderingar och i min oro. Och så längtar jag efter en heldag med mys och skratt med mina bästa tjejer i hela världen, själsfränderna. Att få omfamna dem och dela deras glädje och sorg och allt annat en hel dag och få känna att vi är precis lika nära som alltid fastän vi envisas med att flytta runt över hela jordklotet och inte vara fysiskt nära så ofta som vi egentligen har behov för. Jag vet att jag egentligen hade behövt två hela dagar med dem och om jag hade det skulle en dag gå åt att bara ligga nedkrypen i en säng eller soffa tillsammans och bara prata tills timmarna försvunnit medan det kändes som tiden stod stilla. Så förhoppningsvis hinner jag med att få vara nära min fina mamma också. Med henne behöver jag inte prata om så mycket för hon är alltid nära även om hon är långt bort, men jag har alltid behov för att få vara hennes dotter och få suga åt mig av all den kärlek hon ger och få sitta nära och kramas, att bara få höra henne säga hur mycket hon tycker om mig och få säga det tillbaka men inte genom en telefon utan på riktigt. 
 
Sen Alma föddes har jag verkligen försökt att vara hemma i alla fall en gång varannan månad. Den här våren har varit lite för intensiv så jag har inte hunnit hem någonting efter jul. Men den här känslan av saknad påminner mig ju om att jag inte ska tillåta mig själv att bortprioritera mina resor till Sverige, för de är ju dem som ger mig bränslet och energin att fortsätta njuta av dagarna jag även har här. Så note to self: Välj inte bort det som gör dig gladast här i livet, det är aldrig bra!
 
Nu, back to business!
Publicerat i Familj