Otippad kvalletid!

Examen är avklarad. Puh, jag andas ut! Kom till jobbet klockan två idag för att få beskedet att jag visst tagit ledigt idag (?!), en missförståelse mellan mig och min chef, men mig gjorde det ingenting förutom lite mindre på kontot nästa månad. Något jag gärna uppoffrade för att få åka och hämta vår lilla fröken på dagis, en överraskning som jag tror hon uppskattade. Hon blev nog lite förvirrad, för hon frågade om pappa skulle vara borta ikväll och om vi skulle ha tjejmys. Nej, sa jag, det ska vi ju ha imorgon när pappa ska på herremöte!
 
Så åkte vi hem och satte igång att sy en klänning hon har beställt sen några veckor tillbaka. Jag har ju verkligen inte haft tid för varken kvalitetstid eller klänningprojekt, så det kändes bra att ha tid helt spontant idag!
Resultatet! Inte helt färdigt ännu, men på god väg. Vi ska sy fast lite blommor på och så ska jag sy till alla kanter som vi inte hann ikväll. 

Helt plötsligt var klockan alltför mycket och vi fick slänga ihop lite pasta och köttbullar till Mathea så hon inte skulle komma alltför sent till sängs. Sen när hon nattats fick jag och Kristoffer en liten minilyxkväll bara vi två med entrecote med tillbehör och en flaska vin. Så himla härligt att få mysa tillsammans alldeles oplanerat.
 
Imorgon ska ju Kristoffer ut med sina killkompisar och jag och Mathea ska mysa själva hemma. Jag har lovat henne att vi ska äta god mat som inte alls är sund (ikke sund mat sa Mathea när jag frågade vad hon ville ha), och mysa framför en film. Får planera film väl så vi inte slutar framför något helt supertråkigt för min del. Kanske ska gå och köpa en Disneyklassiker, sånt tröttnar jag ju aldrig på oavsett hur gammal jag blir!
Publicerat i Barn / DIY / Familj / Inspiration
Kommentarer (2) Follow

Keep on keepin' on!

Ångest har jag alltid haft, i många olika varianter. Men en av de värsta är nog ändå prestationsångesten. Den är liksom det som finns kvar efter att tonårstiden gick över och hormonerna la sig, det som är kvar efter många typer av inre paniker som tagit form av utbrott. Jag har många starka minnen av när jag var liten och skulle ha prov i skolan, hur jag kände att kontrollen var helt ur mina händer och jag var rädd för att inte vara duktig nog. Och hur pappa skulle hjälpa mig med läxorna och det bara slutade i ett tonårsaktigt psykbryt på allt. Men att ilska, skrik och tårar inte hjälper mot skolångest. Det enda som egentligen hjälper är ju att ta tag i, att få gjort. Att göra sitt allra bästa utifrån sin egen förmåga och sen att lära och gå vidare. Jag har väl insett det nu och får på det sättet lite mer kontroll över ångesten. Jag har också insett att jag inte kan göra mer än vad jag förmår mig till och jag är inte längre villig att lägga ner mitt liv för perfekta betyg. Min familj och Jag är viktigare än det. Samtidigt är jag så otroligt duktig på procrastination (som inte har någon bra svensk översättning) och att effektivt använda min tid till det den ska användas till har jag fortfarande inte lärt mig att göra. 
 
 
Just nu räknar jag nästan dagarna till nästa hembesök. Om två veckor blir det en långhelg i Stockholm och jag ska suga i mig kärlek från alla mina älskade. Det är verkligen något jag lever på, mina inplanerade hembesök. Att få se allt nytt lillskutten har lärt sig, hon som inte ens är så liten längre. Att få andas in hennes bebislukt (men nu kanske hon luktar ettåring?), höra hennes ordlösa prat och känns på hennes mjuka hår som bara blir längre och längre. Och att få vara med hennes fina mamma som är yngre än mig men mycket äldre på så många sätt. Att träffa pappa och bolla tankar och känslor en hel kväll med någon som är så klok och som får mig att känna att jag alltid har hjälp och stöd att hämta precis när som helst, så jag aldrig behöver känna mig ensam i mina funderingar och i min oro. Och så längtar jag efter en heldag med mys och skratt med mina bästa tjejer i hela världen, själsfränderna. Att få omfamna dem och dela deras glädje och sorg och allt annat en hel dag och få känna att vi är precis lika nära som alltid fastän vi envisas med att flytta runt över hela jordklotet och inte vara fysiskt nära så ofta som vi egentligen har behov för. Jag vet att jag egentligen hade behövt två hela dagar med dem och om jag hade det skulle en dag gå åt att bara ligga nedkrypen i en säng eller soffa tillsammans och bara prata tills timmarna försvunnit medan det kändes som tiden stod stilla. Så förhoppningsvis hinner jag med att få vara nära min fina mamma också. Med henne behöver jag inte prata om så mycket för hon är alltid nära även om hon är långt bort, men jag har alltid behov för att få vara hennes dotter och få suga åt mig av all den kärlek hon ger och få sitta nära och kramas, att bara få höra henne säga hur mycket hon tycker om mig och få säga det tillbaka men inte genom en telefon utan på riktigt. 
 
Sen Alma föddes har jag verkligen försökt att vara hemma i alla fall en gång varannan månad. Den här våren har varit lite för intensiv så jag har inte hunnit hem någonting efter jul. Men den här känslan av saknad påminner mig ju om att jag inte ska tillåta mig själv att bortprioritera mina resor till Sverige, för de är ju dem som ger mig bränslet och energin att fortsätta njuta av dagarna jag även har här. Så note to self: Välj inte bort det som gör dig gladast här i livet, det är aldrig bra!
 
Nu, back to business!
Publicerat i Familj
Kommentarer (0) Follow

Mästerkockarna

Har rymt hemifrån för att sitta på bibloteket och läsa idag. Planen var att jag skulle läsa hela helgen, men en överdos av spanska viner enda in på småtimmarna i fredags stoppade gårdagens planer. Och det var egentligen rätt skönt att ha en hel dag i horisonalt läge igår, trots att jag gärna hade varit utan huvudvärken. Det kändes som jag hade varit ute och svirat hela natten, i höga klackar och massa skål. Men det var bara fredagen som blev spontant livad hemma i huset med svärföräldrarna på tapas-middag. Väldigt mysigt, förutom huvudvärken då. Och gårdagen blev därför spontant jättelugn. Jätteskönt egentligen, att kunna slappa helt av en lördagskväll.
 
Mitt nyårslöfte är ju, om jag inte redan sagt det, att lära mig laga mat. Alltså, jag tycker jag kan laga mat, men jag vill vidga mina vyer och lära mig mer saker, prova mer rätter. Så jag och Kristoffer hade bestämt oss för att pröva oss på anka igår. Åt jättesmarrig anka i Paris, så jag prövade kopiera den rätten. Gjorde körsbärssås, varm sallad med zuccini och morot samt ugnsbakad potatis. Och Kristoffer stod som vanligt för köttet. Vi har ett väldigt bra samarbete i köket där jag står för tillbehören och han står för köttet. Jag kan inte laga kött och alltid förut när jag bodde ensam så lagade jag nästan bara vegitarisk mat. Det blev så himla god middag igår. Vi kan verkligen laga mat om vi bara vill. En lyckad måltid, helt enkelt. Sen såg vi lite på TV och gick och la oss vid elva. En perfekt lördagskväll. 
Lördagsmiddag hemma hos oss på Hellerud. 
 
Nu ska jag fortsätta min läsning. Min familj ska på Løkka och äta lunch samt se på bio idag. Och jag har verkligen lust att ge upp det jag håller på med här i ett dödstomt biblotek och bara joina dem. Men nu ska jag göra mig den tjänsten att vara duktig idag så kan jag ha en riktig mysig hemmakväll i soffan sen istället Nästa vecka är examen. Och den bara SKA gå bra.