Att gipsa vidare.

Jag skulle vilja påstå att vi nu är klara med gipset. Men då tror jag att jag skulle få motstånd från min kära pojkvän, för enligt honom har vi liksom dödsmycket kvar att göra. Såhär är det. Jag ska vara ärlig å säga att jag aldrig hade kunnat tro att det är så mycket man ska fixa med innan ett hus blir klart. Jag trodde att jag hade ganska mycket koll på hur ett hus blir till. Jag menar, jag har ju vuxit upp i ett hus-som-aldrig-blir-färdigt. Jag har lagt golv och tak och tapetserat och målat och fixat och donat all my young life. Men det stora erkännandet i det här är att jag hade ingen aning hur mycket det var som skulle fixas. Jag borde krävt en lista av Kristoffer innan vi började, för att kunna bocka av och ha koll. Jag har ingen koll! Den kronologiska husbyggarlistan i mitt huvud ser ut såhär, 1. Riva 2. Lägga tak/isolera 3. Sätta gips på väggar 4. Lägga golv 5. Flytta in.
 
Jag förstår ju att jag har missat något. Men känner mig nästan lurad av någon, eller av min egen dumhet att jag glömde googla det här innan. Fytusan. Slutsatsen är i alla fall att jag aldrig hade kunnat bygga hus utan min ingenjör till kille och att jag aldrig kommer flytta igen i mitt liv. 

Här är i alla fall lite bilder på hur vårt radhus tar form för att närma sig inflyttningsklart. När golv å alla andra miljoner saker som måste göras är gjorda det vill säga. Och köket. Köket ska stå här så småningom. Elefantsnabeln som hänger å dinglar på den här bilden är ventilationen.... 
 
Tur att Kristoffer varit så nazi med att ha mycket kontaktuttag och inga lösa sladdar ut från väggarna när huset är klart, för efter den här byggningsperioden är jag jäkligt trött på allt som har med sladdar och kablar att göra. 
 
Ur en annan rörig vinkel
 
I byggningsprocessen av en vägg. Fördelen med att jag haft så fel i omfanget av saker som ska bli gjort är i alla falll att jag har lärt mig en massa nya saker. Och det är kanske det livet går ut på? Jag ska skriva snickare på mitt CV. Det tycker jag att jag gjort mig förtjänt av.
 

Och övrig information är att mina höfter nu har börjat inse att det snart är examensperiod och därför har börjat värka igen. Ja du läste höfter och värka i samma mening och nej, jag är inte 87 år gammal. Ännu mer sorgligt är att jag faktiskt fick tummen ur och gick till läkaren med denna åkomma med hopp om att jag kunde få en supermegamedicinkur för att slippa höftvärken, eller i alla fall få höra att jag har fått reumatism eller någon annan synd-om-mig-sjuksom, men det enda jag fick höra efter att ha betalat 300spänn or so, var att det är muskelärt. Vilket med andra ord betyder att om jag bara börjar träna så ska värken fort gå över ska du se, lilla gumman. Jävla skitdoktor.
 
Enough procrastination. Tillbaka till uppsatsskrivning!